Hjälp
Nu måste jag snart hitta på något. Typ ta en månads semester på hemlig, solig, ort.
Har länge känt att jag är på gränsen till att gå på knäna, och tyvärr lyckas jag inte häva den känslan. Mycket ligger nog i att jag inte varit hemma och ledig två dagar i sträck på… ja.. sen i somras, tror jag. Och när man är ledig finns det alltid något man måste förbereda och öva på.
Har insett att jag ÄR mitt jobb, 24-7. Allting kretsar kring det, och eftersom det FORTFARANDE är så otroligt turbulent och vi FORTFARANDE måste ägna så enormt mycket tid för att slåss för en dräglig vardag, så blir den definitionen ganska slitig i längden. Men jag älskar mitt jobb.
Vad göra?
Kanske man skulle göra som flyttfåglarna?
Nä, nu får det väl allt bli vår, hörrni?!
Innemys och tända ljus i all ära; det här mörkret gör en galen!
Sitter i bussen (surprise, surprise), denna gång från Karlsborg, där vi imorse deltog i en ceremoni på regementets dag där. Tanken var att vi även skulle gigat i Skövde i arla morgonstund, men den ack så beryktade svininfluensan hade kommit till regementet, så hela dagens festligheter ställdes in.
Hur som helst, idag var verkligen vädergudarna med oss – enligt väderkartan på tv imorse var vi nog enda stället i Sverige som fick se solen idag. När den kikade fram vid 11-snåret insåg man plötsligt hur ofantligt länge sen det var man såg den. Och SOM man har saknat den..
Tror jag ska börja surfa runt och drömma om en solsemester här i vinter. Eller också kanske jag bara borde erkänna mina egentliga rötter (som på många sätt måste vara mer sydeuropeiska än svenska) och flytta till Spanien permanent. Har faktiskt tänkt tanken några gånger..
Barcelona-bo, kanske?
NAKENCHOCK!!
Igår kväll trotsade jag mörker och kvalificerat pissväder och pallrade mig iväg till simhallen för lite kvällsmotion. Där hände något spännande: jag såg Carolina Klüft - naken! Hon bor ju i krokarna, har sett henne förr i staun.
Men nu, alltså, nyduschad och spritt språngande, i födelsekostymen. Jä, säger jag bara. Den synen hjälpte för att väcka mig ur slö-november-jag vill soova-koman och istället sätta personbästa på på 1000 meter. Shit, vad hon är tränad. Kanske borde bett om några tips. Jag tränar ju ändå minst 3 ggr i veckan, men jämförelsen var.. ja.. tänk Superwoman vs Barbapappa. Ungefär.
Efter simturen (som för övrigt var övervakad av ett gäng ”vi tar några simtag och låtsas som vi motionerar fast vi egentligen bara ogenerat stirrar på brudar”-killar, som på något sätt slunkit förbi receptionisten som ska bevaka att21.00 – 22.00 Endast damer-förbehållet efterföljs) hade jag ännu en intressant dusch-upplevelse.
Jag stod och duschade bredvid en tjej. Inget konstigt. Men hon kollade lite på mig och log. Det kan man ju tolka hur som helst; artigt-trevligt-leende, jag-tänkte-just-på-en-rolig-historia-och-började-le-leendet, eller kolla-en-Barbapappa!-leendet.
När jag kom tillbaka till omklädningsrummet hade hon redan fått på sig alla kläder. Och vid min gud, hade jag inte just sett henne näck, hade jag aldrig trott hon var tjej! Med överhängande risk att falla i alla stereotyp-gropar här nu, men om jag hade varit tvungen att välja en tjej som jag skulle satsa alla mina pengar på att hon var gay, så hade jag tagit henne. VAD BETYDDE DÅ LEENDET I DUSCHEN??
Har aldrig blivit stött på av en tjej, täänk om det var första gången. Mäktigt. 
Tänk, vad en oansenlig liten kvällspromenad till simhallen kunde föra med sig: Nakna OS-hjältinnor, organiserad gängfluktning och en potentiellt lesbiskt (halleluja?) moment.
Nakenchock, jag säger bara NAKENCHOCK!!
Stockholm by night..
Just det, ja, måste ju berätta att jag var på Berns i helgen – för första gången! En kollega fick nys om att skådisen Juliette Lewis , som de senaste 5 åren livnärt sig på musik, skulle spela med sitt band på Berns.
En kompis kommenterade: Elinor. På Berns. Du kommer älska det. Nä, förresten, du kommer vilja flytta in där.
Hm, tänkte jag, spännande.. Vad tror folk om mig, och hur kan det tänkas se ut..?
Förutsägbar, lättläst, uppenbar, you name it. Jag älskade det. Jag vill flytta in där. What´s there not to love??
Juliette? Jo, hon var stencool!! Hade inte hört hennes låtar innan, vilket alltid försvårar ett konsertintryck. Men hon är som en något rockigare, kvinnlig version av Ola Salo. Fullt ös på scen från första sekund, en härlig naturkraft. I like!
Full fart framåt
I och med att högvakt 32 nu är avklarad, är den intensiva resa-till-Stockholms-perioden över för nu. Varmt är inte ett ord som skulle beskriva utomhusspel i okt/nov, men man får ändå säga att vi haft tur med vädret för årstiden! Har ju sluppit snö och elände alla de helger vi arbetat i Kungens tjänst den här hösten.
Nu är det dags att lägga om fokus och börja förbereda för de kommande veckornas happenings. Denna veckan blir det lunchkonsert på fredag, med rysk musik på programmet. Sen tar vi en snabbtur till Skövde för en spelning på regementet där, och dito i Karlsborg. Efter det direkt tillbaka till Kallekrona för en jubileumskonsert med en manskör som firar 100 år här på söndag.
I övrigt ska vi de kommande veckorna ha provspelning för årsvikariat på horn, samt arrangera en rolig familjekonsert på Marinmuseét med brasskvintetten – vilket båda innebär en hel del jobb. Men kul!
Förutom jobb, så ser jag fram emot en härlig tjejhelg här nästa vecka! Två härliga, roliga och fabulösa tjejer kommer hit och förgyller min tillvaro en hel helg!
Som icing on the cake, har jag nu bokat flyg till London i december.. Ska bli otroligt kul att återse gamla England, och strosa runt i julshoppingshysterin med världens bästa Anna. Hurra!
Fullt upp, alltså. Som vanligt. That´s how I like it.
Ofrivilligt uppvaknande ur ack så härliga tonårsdrömmar..
Mmm, sitter och myser i min röda soffa och njuter av en ledig eftermiddag! Min sargade läpp börjar så smått fungera (förvisso fortf inom begränsat register, men ändå), så imorse var jag med och spelade när MMK deltog i marinbasens höstgenomgång. Skönt att vara igång igen!
Från min sköna uppkrupna soffplats såg jag dock just något smått traumatiserande på tv: Jon Bon Jovi.
För de av er som känner mig väl, vet att Jon Bon Jovi inte brukar betyda trauma, snarare fånigt fjortisfnitter och lite dregel (eller dreggel, som vi säger hemmavid) i mungipan.
Det hela började en vacker vårdag 1991. Jag var 13, och hittills hade Bon Jovi bara varit en bra grupp som jag gillade, rock(musiks)brud som jag var. Men, så hände det. Jon klippte av sig håret. Det långa pudelrockssvallet föll för saxen, och kvar var ett page-långt busigt rockhår. I fell in lööööööve!!
Före.. Efter!
Men idag såg jag honom alltså på ett avsnitt av Oprah från början av året. Där satt en man som hade blivit gammal. Och inte på det där snygga sättet (har ju inga större problem med att finna skönhet i stiliga, äldre män..), utan bara på ett slitet, trött, sätt. Ungefär så här:
En trött gammal rocker med stämpelkort hos tandläkarens blekningsavdelning.
Tror jag kör huvudet i sanden och väljer att minnas min Jon så här…:
Muuummmmmmaaaaaaa!
Slut på dagdrömmandet, tvätten väntar!
Miss i beräkningen
Tänk, någon där uppe ville visst jag skulle vila lite..
Lille Fabians skallning har orsakat långt mycket mer besvär än man skulle kunna tro att en så liten kille kunde uppbåda. Har helt enkelt fått sjukskriva mig i helgen.
Såg först ut som om jag varit i slagsmål, något dygn senare som ett försök till att se ut som Angelina Jolie – på ena sidan. Idag syns ingenting, men jag har en fortfarande en kula i läppen som gör att mitt register har begränsats enormt. Jag får liksom inte ton..
Nåja, hoppas det ger sig snart, tappar ju massa form av detta pauserande!!
Någon som vet hur man snabbast botar fläskläpp?? Ska jag spela och försöka massera bort knölen eller vila? Hilfe, bitte!!
Fick idag i alla fall möjligheten att höra musikkåren utifrån – väldigt ovanligt eftersom man alltid är med själv. Kan stolt säga att det låter kanon, även under marsch. Glädjande!
Nu ska jag lämna hotellsängen och ta en promenad i storstadspulsen.
Stats!
Home sweet Birger Jarl!
Sitter i hotellobbyn och gratissurfar på mitt andra hems nätverk. Verkar funka fint. Medans jag väntar på att mitt rum ska bli klart roar jag mig med att räkna lite på mina resdagar so far den här hösten.
Vi började jobba den 17 augusti. Sen dess har det gått 68 dagar. 43 av dem har jag spenderat på annan ort, sovandes borta, varav 27 i Stockholm. Det har varit enstaka privata resor på max 2 nätter (som tex begravning i Göteborg), annars är allt jobbrelaterat.
Med det facit i hand kanske jag borde förlåta mig själv för att vara lite trött och sliten. Men så länge man får ägna tankarna och energin åt att spela musik, så är ju det här inget stort problem. Jag gillar omväxling. Men borde kanske bli bättre på att vila lite emellanåt..
Igår och idag har jag fått ofrivillig spelvila i alla fall, min underbare lille systerson skallade mig blodig i förrgår kväll, och spela med sprucken och svullen läpp visade sig vara svårare än man trodde. Borde kanske varna mina hornkollegor att jag blott har en kvints omfång just nu, så de vet inför helgens högvakter.. Eller ska det få bli en glad (?) överraskning?
Trött flicka rapporterar…
Efter en snabbvisit i Karlskrona innehållande tvättstuga och ompackning av resväskan, är jag nu åter på väg till Stockholm.
Veckan med Filharmonin var verkligen riktigt kul! Hann även med en hel del mysiga träffar med goa vänner, ett mycket uppskattat besök på Moderna Museét (mitt favoritmuséum! En orgie i färg och form – what´s there not to like? Gå och kolla in Dalí-utställningen!), Almodóvars senaste film Brustna Omfamningar (värt ett besök!) och lite välbehövlig träning.
Kämpar fortfarande med en väldigt stel och trött rygg, men jag antar att någonting som tagit en livstid att bygga upp, får ges mer än några veckor för att korrigera. Så, ska åter försöka lägga lite mer fokus på det denna veckan.
Förra veckans roligheter till trots, så är det en rätt tung period just nu. Det lite för många saker med för stor betydelse som inte riktigt funkar, samtidigt. Blev häromdagen påmind om vikten av att fokusera på allt positivt i tillvaron, något jag brukar förespråka och leva efter så gott jag kan. Men nu har det varit en svacka ett tag, och i kombination med höstmörkret har det känts lite hopplöst.
Ska göra mitt bästa för att vila och göra saker jag mår bra av, för fy vad trist det är att vara låg!! Tycker inte om det alls.
Någon som har något tips på en pick-me-up?
Hits vi minns…
Kära vänner!
Det här sysslar jag med denna veckan:
Vad ska man säga?; Vikar denna veckan i Fillan (Kungliga Filharmoniska Orkestern, för den av svenska orkesterinstutioner inte fullt insatte) och gör skol- och familjekonserter tillsammans med Electric Banana Band. Nostalgin är enorm, spelglädjen stor och trivselfaktorn oförskämt hög!
Så här ser de mer ut idag:
Från Melodifestivalen 2006.
Imorgon är de sista två konserterna, som även ska filmas för senare sändning i svensk television. Kul, var ordet!
Sa jag att jag trivs?
